En analys av domstolars civilrättsliga makt över avtal i kommersiella avtalssituationer. Utgångspunkten är att domstolen innehar rätten att förändra avtal när orimliga resultat uppstår från det aktuella avtalet. Utövandet av makten sker med hjälp av avtalstolkningsläran med målet att finna avtalets verkliga syfte. En av de främsta anledningarna till varför domstolen ska behålla denna civilrättsliga makt är för att den inte ska lämnas ensam upp till lagstiftaren. De lege ferenda bör domstolens roll att öka och prejudikatbildningen behöver stärkas..

Har NAFTA-avtalet (North American Free Trade Agreement) som 1994 ingicks mellan Mexiko, USA och Kanada, haft de effekter på den mexikanska jordbrukssektorn, speciellt dess majssektor, som kan förväntas i enlighet med nationalekonomisk teori? Detta är den huvudsakliga forskningsfrågan som denna uppsats försöker undersöka och besvara. Min slutsats är att i fråga om Mexiko är svaret i huvudsak beroende på vilka producenter man väljer att studera. När gäller dess majssektor är effekterna av NAFTA på de konstbevattnade producenterna, företrädesvis i norra Mexiko, mer eller mindre i linje med vad som kan förväntas, medan effekterna på de regnbevattnade producenterna företrädesvis i södra Mexiko ej följer det förväntade mönstret. I en fortsatt analys av NAFTA-avtalets konsekvenser, framstår behovet av statliga interventioner mycket tydligt.

De senaste åren har textil- och klädindustrin genomgått stora förändringar. Efter årsskiftet 2005/2006 avskaffades det så kallade ATC-avtalet, som innebar reglering av handel med textilier och kläder. Detta förväntades få stora konsekvenser på textil- och klädmarknaden då dessa varor kunde flöda fritt från bland annat en så stor textil- och klädexportör som Kina. Hotet från Kina gjorde att EU och USA återinförde kvoter på vissa textilier och kläder därifrån sommaren 2005. Detta har i sin tur fört med sig konsekvenser för klädföretagen.

Handels- och biståndsförhållandet mellan Uganda och Sverige har undersökts i syfte att tareda på hur utvecklingen har sett ut under frihandelsavtalet Everything But Arms. Avtalet harvarit aktivt sedan 2001 och resulterat i tullfrihet av alla varor förutom vapen och ammunitionför Ugandas handel med EU. Innan avtalets sattes igång var Ugandas handel med Sverigeojämn, det är den även idag efter ca åtta år av en global frihandel. Handelsstatistiken dessaländer emellan tyder på en stor export vinst för Sveriges del. Genom Everything But Armsavtaletstullfrihet anser EU och FN att ett MUL-land som Uganda kommer att kunnakonkurrera på världsmarknaden.

Exploateringsavtal är ett rättsligt verktyg som används regelmässigt för att på olika sätt precisera ett byggprojekts innehåll och de inblandade parternas förpliktelser. Avtalspartnerna utgörs av kommunen respektive en privat aktör, en s.k. byggherre. Trots att exploateringsavtalen är vanligt förekommande råder viss osäkerhet kring avtalsslaget; dels med avseende på gränserna för de krav som kommunen kan ställa på byggherren, dels i vilken utsträckning exploateringsavtalet skall bedömas utifrån det civilrättsliga respektive det offentligrättsliga regelverket. Denna osäkerhet anses bero på bristande lagstiftning och begränsad praxis.

Trots principen om avtalets subjektiva begränsning kan det finnas skäl till att utöka ett aktieägaravtals verkningar mot förvärvande tredje man för att skydda beaktansvärda intressen. Då rättsläget är oklart är det av intresse att undersöka huruvida en tolkning med laganalogins hjälp mot sakrättens samt skiljerättens område kan klargöra rättsläget.För att ge läsaren tillräcklig bakgrund för analysen beskrivs rättsläget vad gäller aktieägaravtal och de bakomliggande teorierna rörande den analogiska tillämpningen. Därefter analyseras undantag till avtalets subjektiva begränsning, varefter en diskussion följer där frågan huruvida analogier kan dras besvaras.Resultatet av denna framställning är att en analogisk tillämpning kan göras mot de två undersökta rättsområdena, dock endast i begränsad utsträckning vad gäller skiljerättens område. En kombinerad applicering av möjliga analogier från sakrättens och skiljerättens områden på aktieägaravtal leder till ett resultat där aktieägaravtalets bundenhet mot både förvärvande tredje man samt kvarstående parter klargörs..

Uppsatsen behandlar huvudsakligen skäligheten beträffande så kallade ansvarsbegränsande klausuler i rådgivningsbranschen. På detta område spelar branschorganisationen FAR:s standardavtalsliknande dokument ?allmänna villkor för rådgivningstjänster version 2011.1? en betydande roll. I avtalets klausul 13.5 återfinns en typ av ansvarsbegränsning som innebär att uppdragstagarens maximala ansvar begränsas till det högsta av två gånger arvodet och tio prisbasbelopp.Mot bakgrund av att avtalets materiella, snarare än formella, riktighet på senare tid har fått större betydelse i svensk rätt och med hänsyn till att aktörerna på rådgivningsmarknaden ofta intar en överlägsen ställning vad gäller både storlek och kunskap diskuteras hur den specifika klausultypen kan tänkas fara vid en skälighetsprövning med stöd av 36 § avtalslagen.För att kunna analysera den aktuella klausultypens skälighet behandlas ett antal underliggande frågeställningar. Inledningsvis placeras FAR:s allmänna villkor i ett rättsligt sammanhang där en jämförelse med standardavtalsrätten görs.

ResuméSkiljeklausulen utgör grunden för skiljemännens behörighet att avgöra en tvist. Det ligger därmed nära till hands att anta att endast den som har ingått avtalet med den tillhörande skiljeklausulen kan tvingas medverka i ett skiljeförfarande. Emellertid har ett flertal skiljeklausuler bedömts vara tillämpliga även i förhållande till den som på annat sätt har varit delaktig i avtalets prestationer respektive förpliktelser. I svensk rätt saknas det regler för hur ett skiljeavtals rättsverkan skall bedömas i situationer där såväl signatärer som ickesignatärer är involverade. Uppsatsens syfte är således att försöka identifiera vilka omständigheter som kan legitimera bundenhet av en skiljeklausul, som tredje part aldrig har haft för avsikt att acceptera.

36 §, lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, infördes år 1976 i syfte att säkerställa ett rättsskydd för konsumenter i relation till näringsidkare. Rekvisitet ?oskäligt? har dock, å ena sidan, hävdats vara för opreciserat för att kunna uppfattas fullkomligt rättssäkert för avtalsparter. Å andra sidan förekommer uppfattningen, att meningen med generalklausulen är att lämna utrymme för en rättsligt friare bedömning. Syftet med denna uppsats är att, med det underlag vilket kan ges av förarbetena och relevanta rättsfall från Högsta domstolen, undersöka om de domskäl, vilka fastställs för att uppfylla generalklausulens ursprungliga syfte, är tillfredsställande ur en rättssäker aspekt.I förarbetena fastställde utredningen, att ett införande av en generalklausul i avtalslagen, skulle vara ett värdefullt tillskott ur ett rättssäkert och förutsebart perspektiv.

Culpa in contrahendo är en skadeståndsrättslig term och betyder vårdslöshet vid avtalets ingående. Culpa in contrahendo uppstod som en mellanlösning mellan det kontraktsrättliga och det utomobligatoriska ansvaret. Vanligen kan culpa in contrahendo aktualiseras i fall där vårdslösheten har uppstått i förhandlingar som inte leder till avtal men kan även förekomma vid förhandlingar som har lett till avtal. Syftet med denna uppsats är att reda ut vad som är gällande rätt. Jag har även tittat lite på den europeiska skadeståndsrätten.

Den viktigaste uppgiften vid avtalstolkning är att försöka fastställa vad parterna hade för avsikt vid avtalsslutet. Av vikt vid fastställandet av den gemensamma partsviljan är hur parterna har handlat i tidigare liknande avtal. Försäkringsgivaren har enskilt utformat försäkringsavtalet så någon gemensam partsvilja kan i dessa fall sällan fastställas.Då det inte kan fastställas vad parterna hade för avsikt vid avtalets ingående, så ska avtalet tolkas med utgångspunkt i avtalets lydelse. Det vill säga hur en utomstående part uppfattar avtalet. Uttryck med juridisk innebörd antas vara använda i sin allmänna rättsliga betydelse.

Syftet med denna uppsats är att studera ett speciellt finansiellt leasingavtal för att se om detta innehåller tre generella kärnproblem; gränsdragningen mellan leasing och avbetalningsköp, leasingavgiften samt friskrivningsklausuler. Om det skulle visa sig vara på detta vis ska vi diskutera kring om en förändring av en tydligare informationsplikt eller lagstiftning anses vara behövlig, i synnerhet med tanke på att denna finansieringsform speglas av en obalans mellan leasegivare och leasetagare.När det gäller gränsdragningsproblematiken är det Avtalets syfte, utformning och formulering som är avgörande för avtalstypen. Gällande leasingavgiften är problemet att leasegivaren kan justera denna på grunder som för leasetagaren är svårkontrollerade. Likaså är det inte heller alltid självklart för leasetagaren vad leasingavgiften innehåller. Problemet med friskrivningsklausuler är att dessa kan vara oskäliga och att innebörden kan vara svårtolkad för leasetagaren.

I uppsatsen undersöker jag hur handelsavtal påverkar handelsströmmarna mellan länder. Engenomgång av de olika handelsteorierna görs med en början hos de klassiska teorierna för attdärnäst gå vidare med de nya handelsteorierna. Utgångspunkten i uppsatsen är teorin om navoch-eker system med fokus på Barcelona processen, avtalet mellan EU och Chile samtavtalet mellan EU och Ryssland. Här kan det påvisas att handel påverkas positivt när länderingår avtal med varandra. För att få den största effekten på handel krävs ett samarbete utöverett borttagande av tullar mellan länderna men eftersom det tar ett tag att anpassa sig till denya förhållandena som ett avtal innebär är det svårt att på ett tidigt stadium avgöra avtaletseffekter.

En grundläggande princip inom svensk rätt är att en part skall hålla sig till sin avtalspart, principen om avtalets subjektiva begränsning. Innebörden av rättsprincipen är att i händelse av avtalsbrott kan indirekt skadelidande endast rikta ersättningsanspråk mot sin avtalspart. Regeln innebär att en part som åsamkats skada på grund av någon utomstående inte kan rikta krav mot denne. Vid entreprenadavtal ingår vanligtvis en beställare avtal med en huvudentreprenör, som i sin tur anlitar en eller flera underentreprenörer. Underentreprenören blir då en utomstående part till beställaren eftersom det inte föreligger något avtalsförhållande mellan de två parterna.

Avtal om kundspecifik programvara hamnar ofta i gränslandet mellan köp och tjänst, och mellan överlåtelse och upplåtelse, det är därför tveksamt om köplagen är tillämplig på sådana avtal. Frågan om köplagens tillämplighet har betydelse för säljarens ansvar för fel i leveransen. I denna uppsats utreds i vilka situationer standardavtal och lagar är tillämpliga på avtal rörande kundanpassad programvara, och vad det har för betydelse för vilka fel som skall omfattas av leverantörens ansvar. I uppsatsen undersöks också hur handelsbruk och sedvänja påverkar avtalet och vad som kan anses utgöra handelsbruk och sedvänja. Felansvaret i standardavtalen är i flera fall begränsat till avvikelser från avtalad specifikation, något som kan vara problematiskt om köparen inte förstår t.ex.